31 Mar

17:14
Twitter Facebook

Unspoken

0kommentarer
Min gissning är att du inte skulle ha en aning om min ensamhet om du träffade mig på jobbet, fiket, bussen eller mataffären. Jag ser inte konstig ut, jag missbrukar varken alkohol eller droger, jag är inte speciellt rädd för nya människor i ytliga och anonyma situationer. Du skulle troligen tänka att jag är precis som vem som helst. Så är det visserligen också, mina problem är inte större än någon annans, men just nu kan, vill och orkar jag inte ta den diskussionen här, om vems problem väger tyngst. Jag har den diskussionen med mig själv varje dag, det får vara nog med det..Men å andra sidan är det min blogg och jag har burit på det här länge. Jag skriver inte det hör för att få sympati, empati och allt där till. Jag skriver detta för att JAG känner så. Ensamheten jag känner tär på mig något så kopiöst.. Det är så jag känner mig. Så jävla ensam. Jag är som ett par trasiga strumpor, fulla med hål, som är redo att slängas i soporna. Är det jag eller varför känns det som om att alla flyr ifrån mig? Jag hade dig, er, mina bästa vänner och nära vänner men nu är det som om alla har köpt ett par nya strumpor som inte är fulla med hål. Det började med att man umgicks i princip varje dag, ringde, messade eller vad som men tillslut blir meningarna man pratar om bara tomma och orden som utbyts har ingen mening. Tillslut orkar man inte. Jag orkar inte ta tag i det längre, det finns ingen mening när man inte får någon respons. Jag säger att jag inte bryr mig men innerst inne så gör det så. jävla. ont. Det känns som om att någon sticker en kniv rakt i hjärtat och vrider om 100 varv och sedan syr igen hålet som blivit med taggtråd. Jag är nära till gråt men jag kan inte gråta. Vad finns det att gråta över egentligen? Att jag är en ensam människa? Patetiskt! Eller? Jag har alltid varit en, för det mesta i alla fall, en människa som berättat vad jag känner och tycker men jag vågar inte längre. Jag håller hellre allt inom mig och bara är tyst för det kanske är då ni slutar att fly? Jag är rädd. Rädd och ensam men samtidigt trött och orkelös att ta tag i situationen. Men allting har väl en mening, sägs det. Och det kanske är menat att det ska vara så här, tills jag också hittat rätt? Om jag hittar rätt.
Allmänt
Kommentera

Kommentera

Publiceras ej